-    Men det är vansinnigt! Det är inte möjligt! Det här måste vara något som någon hittat på. Ett dåligt skämt för at skrämma alla här! Försökte Martin avvärja sig med.
-    Du vet att det inte är ett skämt! Du såg samma sak som mig! Och det vi såg var ingen illusion! Allt var på riktigt! Du vet det lika väl som jag så förneka det inte!
-    Jag vet. Sa Martin, la huvudet i sina hände och suckade uppgivet.
-    Jag vet det. Men jag önskar bara att allt det här vore en del av vår dröm vi drömmer varje natt. Roland! Den där drömmen håller på att driva mig till galenskapens rand! Jag klarar snart inte mer. Att se genom en främlings ögon, se honom gräva ner något utan att veta vad. Jag blir tokig!

-    Ja det är samma sak för mig. Men något säger mig att vi måste gå till botten med det här mysteriet för att våra drömmar ska försvinna. Det känns som att drömmen finns där för att hjälpa oss. Att visa oss vart vi ska börja leta.
-    Ja du kanske har rätt.
De satt länge och bara stirrade ner på det som stod skrivet i boken. Ingen av dem kunde eller ville förstå att det som hände verkligen hände.
Tillslut efter att de suttit stilla i tystnaden sa Roland:
-    Jag tror inte vi kan göra något mer här. Det är kanske bäst att vi åker hem och lägger oss. Vi kan inte hitta några fler svar på gåtan här.
-    Du har rätt. Jag känner mig faktiskt väldigt trött.

Och med de orden reste de sig upp och gick tillsammans hem. Vid grinden tog de avsked och önskade varandra en god natt och bestämde att träffas imorgon för att äta lunch tillsammans.
Roland tog fram nyckeln ur sina slitna jeans och öppnade dörren. Med trötta steg började han gå mot sovrummet där han snabbt klädde av sig och sedan slängde sig i sängen.
?Varför händer allt det här? Jag trodde aldrig på min mormor när hon berättade alla de där spökhistorierna när jag var barn. Allt var ju bara sagor? Eller var det verkligen det..??
Med tankarna i de banorna somnade Roland?och drömde. Samma gamla dröm igen...den där otäcka mannen och hur han kunde se genom hans ögon. Han såg hur han grävde en stor grop och slängde jorden i en stor hög på sidan om.

Han hörde hur bäcken porlade i bakgrunden och hur en uggla hoade i mörkret. Sedan slängde han ifrån sig spaden och vände sig om mot något som stod bakom honom.
Roland vaknade helt kallsvettig med ett ryck.
Han försökte göra sig fri från lakanet som han tydligen snurrat in sig i totalt. Efter några sekunder som verkade som timmar lyckades han göra sig fri och ställde sig upp med bara en enda tanke i huvudet. ?Jag måste prata med Martin!?.

Han slet till sig sina jeans och rusade ut ur sovrummet och huset.
Han hade bara hunnit halvvägs till sin vän när han mötte honom. Lika vild i blicken som han själv måste te sig. Lika uppjagad.
-    Jag drömde det igen! Men det kände mycket verkligare den här gången! Utbrast Martin förtvivlat.
-    Jag med! Jag drömde det också! Och som du säger, det kändes mer verkligt den här gången. Jag tror vi måste tillbaka till gropen och se efter. Något säger mig att svaren finns där!
-    Det finns bara ett sätt att ta reda på det! Martin uttalade orden med kuligt lugn.
-    Ja, vi måste dit.
De stod ett tag och tittade på varandra. Båda med fast beslutna blickar.
-    Vi möts här om tio minuter! Sa Roland.
-    Okej!

Med de orden vände både hemåt i full fart, slet på sig mer kläder och grabbade varsin fackla innan de möttes upp igen på samma ställe. Med raska steg styrde de väg tillbaka mot Rovön där de tidigare sett gropen. Det var där de skulle hitta alla svaren!
Efter en, i deras ögon, evighet kom de äntligen fram till den ruskiga platsen. Ett snabbt ögonkast på varandra och sedan tände de facklorna och började bana väg mot gropen. Ju närmare de kom platsen desto försiktigare blev deras steg.

Deras blickar blev vaksammare och skarpare. Varje litet ljud de hörde fick dem att rycka till.
Snart var de framme vid gropen men vars de än tittade kunde de inte se någon grop.
 Med hjälp av facklorna började de lysa upp marken.

-    Här är det! Ropade Roland.
Martin skyndade sig fram till sin vän.
-    Men någon har ju grävt igen den! Titta det ser ut att vara gjort nyligen!
-    Du har rätt!
-    Vi bara måste gräva upp den Martin. Vi måste se vad som ligger begravt här!
-    Men hur vi har inga spadar.
-    Jag såg en ligga slängd där borta. Jag tyckte det var konstigt men om det här är gjort nyligen så förklarar ju det saken. Jag springer och hämtar den!

Med långa kliv sprang Roland bort och hämtade spaden och började snabbt att gräva bort jorden. De löste av varandra för att det skulle blir lättare och efter att ha grävt en meter ner i marken stötte spaden plötsligt mot något hårt. Martin tittade upp på Roland som stod på sidan och höll upp facklorna.
-    Här har vi det!

Med ivriga spadtag grävde Martin fram något som påminde om en stor kista. Han tittade åter igen upp mot Roland, svalde hårt och sa:
-    Det är en likkista!
-    Ja det ser verkligen ut som det men det påminner inte om någon likkista jag någonsin sett. Men jag vet, jag bara vet att det måste vara en likkista.
-    Vi måste öppna den!
-    Ja!

Roland hoppade ner i gropen och med gemensamma krafter försökte de öppna kistan. Men förgäves. Locket satt hårt fast och trots att de bände med spaden hände inget.
-    Martin titta! Det verkar stå något på locket!
-    Ja titta! Han borstade bort jorden.
-    Det ser ut som hieroglyfer av något slag. Men jag kan inte tyda dem.
-    Inte jag heller. Men det känns som att de är viktigt att vi tyder dem. Här rita av dem jag har alltid med mig papper och penna.

Martin började snabbt och effektivt rita av de tre rader med tecken som var inbränt i kistans lock. Plötsligt började ett konstigt ljud höras från kistan. Det lät som om något skrapade från insidan av den. Martin och Roland tittade skräckslagna på först varandra och sedan kistan. Ljudet övergick i högljudda knackningar och Martin och Roland började dra sig.
Helt plötsligt hördes ett fruktansvärt krossande brak! Kistans lock krossades och flisor flög åt alla håll. Martin och Roland täckte sina ögon med armarna för att värja sig från flisorna. Med fruktan i blicken vände de sig åter mot kistan bara för att se en kritvit benig arm sticka ut genom det som fanns kvar av kistan!
De kunde inte ropa på hjälp, och det fanns ingenstans att fly.

Dom lyckades båda två ta sig hem med livhanken i behåll, men rädslan brann som en eld inuti både Roland och Martin. Roland gick in i sitt hem, slängde kläderna i en hög på golvet och somnade.
Den natten plågades han utav samma hemska drömmar som alltid, och svetten rann nerför pannan.
I drömmen kunde han se genom någons ögon, men vems var oklart.
Mannen i drömmen grävde ner någonting, fast som vanligt så vaknade Roland med ett ryck innan han sett vad som skulle ner i den mörka gropen.

Nattens mörker tynade sakta bort för att låta morgondagen gry.

Nästa morgon så vaknade Roland av ett bankande på hans dörr.
Det var Martin som kommit över för att se om allt var okej, med tanke på gårdagens bravader.

- Roland din gamle sjusovare, öppna dörren nu! Sa Martin och skrattade hest.
- Visst, jag kommer. Gäspade Roland.

Han tog ett steg emot dörren och öppnade den.

- Sovit bra inatt? Frågade Martin.
- Njaa, inte egentligen.
- Mardrömmar igen?
- Det skulle man kunna säga, och dom börjar gå mig på nerverna.
- Vi får hoppas att biblioteket har någonting läsvärt om just den här byn! Sa Martin och log.
- Det är jag säker på. Ska vi ses där ikväll vid 20:00?
- Låter som en bra idé.

Timmarna gick, och mörket började falla. Utanför biblioteket stod Roland och väntade på att Martin skulle dyka upp, och tillslut kom han.

- Vart har du varit? Jag har väntat här i 20 minuter på dig. Sa Roland och såg lite småsur ut.
- Förlåt. Jag fick lite förhinder med frugan, men det har jag ordnat.

Dom gick in i det folktomma biblioteket, och bibliotekarien verkade glad över att se någon komma dit ibland.

- Välkommen mina herrar! Ni måste vara Roland och Martin? Sa bibliotekarien med ett elakt flin.
- Hur kunde hon veta det? Viskade Martin.
- Ingen aning, men vi är i allafall inne i biblioteket nu.

Dom slog sig ner vid ett runt bort i trä, och med historieböcker i hand började de genast att forska.
Martin höll på att kika i en bok som handlade om kyrkobyns historia, men han hittade inte speciellt mycket.
Tillslut får Roland ett väldigt chockerat ansiktsuttryck.

- Martin,kolla på de här! Sa Roland

Han vände boken mot Martin som ivrigt började läsa.

I den gamla kyrkobyn Nordanå har det utspelat sig väldigt dramatiska händelser under åren.
Under 1700-talet brändes häxor på bål, och deras aska las i en urna av keramik som begravdes under marken.
Vigvatten ströddes alltid över gravarna på grund utav rädsla för onda makters återuppvaknande, men det var tydligen inte tillräckligt. Häxan Mevolia svor en förbannelse över folket som satt dit henne, och hennes sista ord före avrättningen var: Jag kommer tillbaka, var så säker. Vi kommer alla tillbaka, levandes.....eller döda!

Martin fick inte ur sig ett ord, han var helt stel.

- Nu vet vi vad som satt igång det hela. Häxans förbannelse över folket, och hennes hot om att hon och alla andra skulle komma tillbaks levandes eller döda. Det på kyrkogården var ingen illusion. Den tomma graven du hittade, den äckliga varelsen jag högg ihjäl med krattan....allt hänger ihop. De döda har återvänt från dess eviga vila.

Dom stod båda två helt orörliga, och ingen kunde få ur sig ett ord.
Allt var tyst runt omkring. Det enda som kunde höras var hundar som ylade mot månen
ett par kilometer härifrån.
Tillslut försvann tystnaden, och en stor smäll hördes inne i kyrkan.

- V-vad var det där?! Utbrast Martin
- Någon eller någonting är inne i kyrkan! Sa Martin och svalde.

Dom började smyga sig fram över kyrkogården, fram till kyrkan.

- Är du säker på att det här är bra idé, Roland?
- Ingen annan vill ju ta reda på sanningen, så då måste vi göra det.
- Jag antar att du har rätt. Sa Martin med hjärtat i halsgropen.

Roland tittar in genom fönstret till kyrkan.

- Ser du något? Viskade Martin
- Nja, inte direkt. Sa Roland.

En smäll till hörs, och det dånar i väggen.

- Roland!! Bakom dig!! Skrek Martin.
- Vad är det?! Sa Roland.
- Någonting är bakom dig!!

Roland vände sig om och där stod någonting och stirrade på honom.
Det luktade ruttet och dess ögon var kritvita. Den gav ifrån sig ett fnys
och vrålade till.

- Spring! Ropade Roland

Dom började båda att springa därifrån, men den följde efter med tunga steg.
Roland såg en trädgårdskratta i stål ligga på gräsmattan brevid kyrkomuren.

- Stanna Martin! Jag ska ge den där saken vad den tål.
- Är du helt från vettet?!! Den kommer slita dig i stycken! Skrek Martin med rädsla.

Roland plockade upp krattan från marken och gick fram mot besten.
Den blängde med hat i blick mot både Roland och Martin.

- Jag räds inte dig ditt äckel! Sa Roland och såg grym ut.

Han tog ett ordentligt tag i krattan och svingade med full kraft mot dess huvud.
Blodet stänkte över gravstenarna i närheten, och besten föll ihop livlös.

Martin höll på att kräkas av den vidriga ruttna stanken av död.

- Det är lugnt nu, den är död! Sa Roland och suckade.
- Vad tusan är det där? Sa Martin
- Jag vet inte, men den verkar inte vänlig.
- Martin!! Akta dig! Sa Roland.

Den började skaka och försökte att resa sig upp.
Roland stampade ner dess huvud i marken, och ett splaffande ljud hördes från den.

- Fort! Ge hit facklan, Martin!

Martin räckte över den till Roland, som genast tände eld på vad han just hade dödat.
Askan spriddes med vinden.

- Vi måste hem! Det är inte säkert här ute. Sa Roland.
- Nä det menar du inte?! Sa Martin ironiskt.
- Imorgon beger vi oss till biblioteket och läser om den här platsen!

Martin tyckte att den idén lät bättre än att springa omkring ute på natten med risk att bli av med huvudet.
Någonting var verkligen inte som det skulle.

Roland stod en stund och tänkte efter lite.

- Jag kommer säkert att drömma samma sak inatt igen, så därför tänker jag vara extra noga med att försöka komma ihåg vart det är han står och gräver. Det känns verkligen som om jag har sett platsen förut, och inte långt härifrån.

Martin kliade sig i nacken och suckade tungt.

- Roland, jag vet vars det är någonstans.
- Gör du? Vars då?! Sa Roland och såg väldigt entusiastisk ut.
- Det känns som om det är på Rovön, cirka en kilometer härifrån. Jag känner igen bäcken bakom björkarna där nere.
- Och trädgårdskjulet ja! Sjutton, att jag inte tänkte på det tidigare!
- Nåja, jag ska gå in och ta lite frukost. Vill du också ha? Sa Roland.
- Jao, en bit mat e aldrig fel. Sa Martin och skrattade lite.

Dom gick in till Roland's hus för att äta frukost.

- Sätt dig ner vid bordet, så kommer jag med kaffet. Sa Roland.

Han gick in i köket för att hämta kaffekannan och brödfatet, sen gick han tillbaka till köksbordet och slog sig ner mitt emot Martin, som började hälla upp lite kaffe och ta en skiva nybakt bröd och bläddra lite i dagens tidning.

- Tycker inte du att vi borde undersöka det här lite närmare? Sa Roland och tog en tugga av sitt bröd.
- Det kan vara en bra idé. Men när då?
- Varför inte inatt? Sa Roland och såg lite frågvis ut.

Han hann just så pass att ställa sin fråga, så utrbrister Martin:

- Roland!
- Ja, vad är det?
- Kolla här i tidningen....

"14:e Maj 1894"
Nya händelser under nattens lopp.
En kvinna som var ute för att rasta sin hund fick se någonting mörkt som strosade omkring över kyrkogården.
Hon berättar: Min hund började skälla och följde gestalten med blicken, och jag kunde inte annat än bli livrädd och springa därifrån!

- Det jag tycker är mest oroväckande, är att allting händer så när oss! Sa Martin och tog en klunk av kaffet.
- Inatt går du och jag ut och undersöker vad det är som försegår här!

Båda två var med på den planen, och båda två började förbereda sig för nattens uppdrag.
Timmarna tickade mot kväll, som snabbt blev midnatt.
Roland tog med sig en fackla, tändstickor och en liten spade, och gick sedan ut för att hämta Martin.
Det var mörkt och svalt ute, så det behövdes inte så varma kläder.
När han kom fram till Martin's dörr, så knackade han på och väntade på svar.
Dörren gled upp sakta, och Martin kom ut.

- Har du med dig allt vi behöver?

Roland nickade.
Dom började gå mot kyrkogården med tunga steg.
När de kom fram, tände Roland sin fackla och började leta efter orsaker till detta spökande.
20 minuter gick, och då kommer Martin rusande emot honom.

- Roland!!
- Har du hittat något?!
- J-j-ja det kan jag väl säga....

Martin lät väldigt rädd. Jag undrar just vad han har hittat. Tänkte Roland och följde med honom.

- D-d-där....sa Martin och pekade mot en gravsten.
- Men vad i allsin dar!?

Roland höll facklan lite närmare stenen, och då kunde man se att någon hade grävt upp kistan som skulle ligga där nere. Men vem?

Natten var väldigt tyst, och det enda som kunde höras var fågelkvitter uppe i träden utanför huset.
Ett par timmar senare började gryningen nalkas, och soljuset tog sig sakta in genom fönstren och under den mörka trädörren. Roland klev upp ur sängen, tog på sig skjortan och dom gamla jeansen, och sträckte på sig lite.
Medans kaffet kokade över den öppna spisen gick han ut för att hämta tidningen, och få en nypa frisk luft.
Han öppnade dörren och gick ut. Det var en ljummen sommarmorgon, det låg en svag doft av kaprifol i luften, himlen var klarblå och solens ljus gjorde att gräset fick en härligt grön färg.

- Morrn på dig, Roland!

Det var hans granne, Martin. Dom två hade alltid varit väldigt goda vänner enda sedan de var i tonåren.

- Godmorgon Martin. Jag måste fråga dig om en väldigt underlig grej....
- Fråga på du! Sa Martin och skrattade lite hest.
- Läste du tidningen igår?
- Jo, det gjorde jag väl. Dock inte så intressanta artiklar men.
- Du läste inte det som stod på sidan 8?
- De gjorde jag säkert, men jag kommer inte ihåg va det stod.
- Vänta har ska du få se!

Roland plockade upp dagens tidning och gick in med den, och la den på köksbordet.
Sen tog han gårdagens tidning och gick ut igen.

- Kolla här ska du få se! Sa Roland och visade artikeln för Martin.
- Men herregud, det där har jag läst! Jag blev väldigt chockad vill jag lova.
- Jag med. Speciellt chockad blev jag när jag fick se det med egna ögon!
- VA?!

Martin fick ett väldigt förvånande ansiktsuttryck, och höll på att ramla baklänges.

- Är du allvarlig? Vad såg du?
- Jag kan inte säga säkert vad det var jag såg, men det var i samma stund som klockan slog midnatt och jag var på väg att lägga mig. Nånting väldigt mörkt skymtade förbi fönstret, och ingen människa kan vara så snabb som den här gestalten var.
- Det där tycker jag låter väldigt....underligt, men samtidigt väldigt läskigt.
- Du har inte drömt nånting konstigt nyligen? Frågade Roland.

Nu såg Martin mer vit ut i ansikten än vad han annars brukade göra.

- D-d-du menar väl inte?....
- Jag har drömt en väldigt märklig dröm i flera månader nu. I drömmen ser jag genom ögonen på någon annan, men jag vet inte vem. Han gräver ner någonting bakom ett mörkrött skjul, men just när han tar fram det som ska ner i gropen....så vaknar jag.

Martin stod bara helt tyst och kunde inte få ur sig ett enda ord, men hans ansikte var helt kritvitt och hans tänder började hacka.

- Roland.....
- Ja?
- Den där drömmen har jag också!

Båda två stod och tittade på varandra med en glimt av rädsla i ögonen.

- När började det här för dig? Frågade Roland.
- Jag vet inte riktigt. Har för mig att det var någon gång i slutet av februari.

Roland kände en isande känsla längs ryggraden, och han började skaka i hela kroppen.

- Vet du vad? Jag tror inte att detta är en slump. Någon från andra sidan är benägen att skada oss...

© Daniel Jonsson -08

I det gamla 1800-talets Sverige levde en man vars namn var "Roland Kulfeldt". Han var en mycket lugn och sansad person som nästan alltid kunde finnas hemma vid köksbordet, läsandes en tidning och med en kopp kaffe i närheten. Roland bläddrar i tidningen för att se efter ifall det fanns någonting intressant att läsa, och då till hans stora förvåning dyker det upp en sida med stor rubrik: BESÖK FRÅN EN ANNAN DIMENSION?.
- Men vad i ?!
Roland kunde inte tro sina ögon, men han fortsatte ändå att läsa och tog en slurk av kaffet.

 "13:e Maj, 1894"
Klockan tre på morgonen går brevbäraren sin dagliga runda genom kyrkobyn för att komma till Nordanågården.
Han berättar för oss att han såg någon mystisk skugglik figur stryka omkring i trakterna, och att den såg väldigt ohuman ut. När brevbäraren fortsatte att gå så kände han en isande känsla längs ryggraden som han beskriver den, och annars var det en väldigt ljummen vårnatt. Dessa syner började efter att en man i 60 års åldern avled hastigt i cancer, och skepnaden har setts runt ikring kyrkobyn och utanför huset han bodde i på den lilla ön cirka 400 meter ifrån byn. Vem är han, och vad vill han oss levande?

Roland suckade till och kände en känsla av obehag i kroppen.

- Varför låter det här så bekant för mig? Låter som en mardröm jag plågats av ända sen i februari, och den började samma datum en månad senare som gubben dog.

Han reste sig upp och gick ner i källaren för att hämta mer ved till den öppna spisen.
Knastrandet av träet fick honom att känna sig lugn och avlappnad.
Han satt länge och väl för att tänka ut vad det var som försigick, men allt var bara svart.
Klockan på väggen började slå 12 slag för att indikera att det var midnatt.

Det var kallt och det regnade utomhus. Ingen människa var ute i det här hemska vädret, men då och då kunde man skymta en katt springa över gräset.

Roland började bli trött och funderade på att lägga sig för att sova. Han vänder sig om och tittar mot fönstret, och då svischar något mörkt förbi. Hjärtat började dunka dubbelt så fort, och svetten rann nerför hans panna.
Med tunga steg smög han sig närmare fönstret och tittade ut, men ingenting kunde han se.
Han drog igen gardinerna och la sig i sängen för att sova, även fast det skulle kunna bli svårt att somna efter en sådan syn.


© Daniel Jonsson -08