Dannes Spökblogg

-    Men det är vansinnigt! Det är inte möjligt! Det här måste vara något som någon hittat på. Ett dåligt skämt för at skrämma alla här! Försökte Martin avvärja sig med.
-    Du vet att det inte är ett skämt! Du såg samma sak som mig! Och det vi såg var ingen illusion! Allt var på riktigt! Du vet det lika väl som jag så förneka det inte!
-    Jag vet. Sa Martin, la huvudet i sina hände och suckade uppgivet.
-    Jag vet det. Men jag önskar bara att allt det här vore en del av vår dröm vi drömmer varje natt. Roland! Den där drömmen håller på att driva mig till galenskapens rand! Jag klarar snart inte mer. Att se genom en främlings ögon, se honom gräva ner något utan att veta vad. Jag blir tokig!

-    Ja det är samma sak för mig. Men något säger mig att vi måste gå till botten med det här mysteriet för att våra drömmar ska försvinna. Det känns som att drömmen finns där för att hjälpa oss. Att visa oss vart vi ska börja leta.
-    Ja du kanske har rätt.
De satt länge och bara stirrade ner på det som stod skrivet i boken. Ingen av dem kunde eller ville förstå att det som hände verkligen hände.
Tillslut efter att de suttit stilla i tystnaden sa Roland:
-    Jag tror inte vi kan göra något mer här. Det är kanske bäst att vi åker hem och lägger oss. Vi kan inte hitta några fler svar på gåtan här.
-    Du har rätt. Jag känner mig faktiskt väldigt trött.

Och med de orden reste de sig upp och gick tillsammans hem. Vid grinden tog de avsked och önskade varandra en god natt och bestämde att träffas imorgon för att äta lunch tillsammans.
Roland tog fram nyckeln ur sina slitna jeans och öppnade dörren. Med trötta steg började han gå mot sovrummet där han snabbt klädde av sig och sedan slängde sig i sängen.
?Varför händer allt det här? Jag trodde aldrig på min mormor när hon berättade alla de där spökhistorierna när jag var barn. Allt var ju bara sagor? Eller var det verkligen det..??
Med tankarna i de banorna somnade Roland?och drömde. Samma gamla dröm igen...den där otäcka mannen och hur han kunde se genom hans ögon. Han såg hur han grävde en stor grop och slängde jorden i en stor hög på sidan om.

Han hörde hur bäcken porlade i bakgrunden och hur en uggla hoade i mörkret. Sedan slängde han ifrån sig spaden och vände sig om mot något som stod bakom honom.
Roland vaknade helt kallsvettig med ett ryck.
Han försökte göra sig fri från lakanet som han tydligen snurrat in sig i totalt. Efter några sekunder som verkade som timmar lyckades han göra sig fri och ställde sig upp med bara en enda tanke i huvudet. ?Jag måste prata med Martin!?.

Han slet till sig sina jeans och rusade ut ur sovrummet och huset.
Han hade bara hunnit halvvägs till sin vän när han mötte honom. Lika vild i blicken som han själv måste te sig. Lika uppjagad.
-    Jag drömde det igen! Men det kände mycket verkligare den här gången! Utbrast Martin förtvivlat.
-    Jag med! Jag drömde det också! Och som du säger, det kändes mer verkligt den här gången. Jag tror vi måste tillbaka till gropen och se efter. Något säger mig att svaren finns där!
-    Det finns bara ett sätt att ta reda på det! Martin uttalade orden med kuligt lugn.
-    Ja, vi måste dit.
De stod ett tag och tittade på varandra. Båda med fast beslutna blickar.
-    Vi möts här om tio minuter! Sa Roland.
-    Okej!

Med de orden vände både hemåt i full fart, slet på sig mer kläder och grabbade varsin fackla innan de möttes upp igen på samma ställe. Med raska steg styrde de väg tillbaka mot Rovön där de tidigare sett gropen. Det var där de skulle hitta alla svaren!
Efter en, i deras ögon, evighet kom de äntligen fram till den ruskiga platsen. Ett snabbt ögonkast på varandra och sedan tände de facklorna och började bana väg mot gropen. Ju närmare de kom platsen desto försiktigare blev deras steg.

Deras blickar blev vaksammare och skarpare. Varje litet ljud de hörde fick dem att rycka till.
Snart var de framme vid gropen men vars de än tittade kunde de inte se någon grop.
 Med hjälp av facklorna började de lysa upp marken.

-    Här är det! Ropade Roland.
Martin skyndade sig fram till sin vän.
-    Men någon har ju grävt igen den! Titta det ser ut att vara gjort nyligen!
-    Du har rätt!
-    Vi bara måste gräva upp den Martin. Vi måste se vad som ligger begravt här!
-    Men hur vi har inga spadar.
-    Jag såg en ligga slängd där borta. Jag tyckte det var konstigt men om det här är gjort nyligen så förklarar ju det saken. Jag springer och hämtar den!

Med långa kliv sprang Roland bort och hämtade spaden och började snabbt att gräva bort jorden. De löste av varandra för att det skulle blir lättare och efter att ha grävt en meter ner i marken stötte spaden plötsligt mot något hårt. Martin tittade upp på Roland som stod på sidan och höll upp facklorna.
-    Här har vi det!

Med ivriga spadtag grävde Martin fram något som påminde om en stor kista. Han tittade åter igen upp mot Roland, svalde hårt och sa:
-    Det är en likkista!
-    Ja det ser verkligen ut som det men det påminner inte om någon likkista jag någonsin sett. Men jag vet, jag bara vet att det måste vara en likkista.
-    Vi måste öppna den!
-    Ja!

Roland hoppade ner i gropen och med gemensamma krafter försökte de öppna kistan. Men förgäves. Locket satt hårt fast och trots att de bände med spaden hände inget.
-    Martin titta! Det verkar stå något på locket!
-    Ja titta! Han borstade bort jorden.
-    Det ser ut som hieroglyfer av något slag. Men jag kan inte tyda dem.
-    Inte jag heller. Men det känns som att de är viktigt att vi tyder dem. Här rita av dem jag har alltid med mig papper och penna.

Martin började snabbt och effektivt rita av de tre rader med tecken som var inbränt i kistans lock. Plötsligt började ett konstigt ljud höras från kistan. Det lät som om något skrapade från insidan av den. Martin och Roland tittade skräckslagna på först varandra och sedan kistan. Ljudet övergick i högljudda knackningar och Martin och Roland började dra sig.
Helt plötsligt hördes ett fruktansvärt krossande brak! Kistans lock krossades och flisor flög åt alla håll. Martin och Roland täckte sina ögon med armarna för att värja sig från flisorna. Med fruktan i blicken vände de sig åter mot kistan bara för att se en kritvit benig arm sticka ut genom det som fanns kvar av kistan!
De kunde inte ropa på hjälp, och det fanns ingenstans att fly.

Dom lyckades båda två ta sig hem med livhanken i behåll, men rädslan brann som en eld inuti både Roland och Martin. Roland gick in i sitt hem, slängde kläderna i en hög på golvet och somnade.
Den natten plågades han utav samma hemska drömmar som alltid, och svetten rann nerför pannan.
I drömmen kunde han se genom någons ögon, men vems var oklart.
Mannen i drömmen grävde ner någonting, fast som vanligt så vaknade Roland med ett ryck innan han sett vad som skulle ner i den mörka gropen.

Nattens mörker tynade sakta bort för att låta morgondagen gry.

Nästa morgon så vaknade Roland av ett bankande på hans dörr.
Det var Martin som kommit över för att se om allt var okej, med tanke på gårdagens bravader.

- Roland din gamle sjusovare, öppna dörren nu! Sa Martin och skrattade hest.
- Visst, jag kommer. Gäspade Roland.

Han tog ett steg emot dörren och öppnade den.

- Sovit bra inatt? Frågade Martin.
- Njaa, inte egentligen.
- Mardrömmar igen?
- Det skulle man kunna säga, och dom börjar gå mig på nerverna.
- Vi får hoppas att biblioteket har någonting läsvärt om just den här byn! Sa Martin och log.
- Det är jag säker på. Ska vi ses där ikväll vid 20:00?
- Låter som en bra idé.

Timmarna gick, och mörket började falla. Utanför biblioteket stod Roland och väntade på att Martin skulle dyka upp, och tillslut kom han.

- Vart har du varit? Jag har väntat här i 20 minuter på dig. Sa Roland och såg lite småsur ut.
- Förlåt. Jag fick lite förhinder med frugan, men det har jag ordnat.

Dom gick in i det folktomma biblioteket, och bibliotekarien verkade glad över att se någon komma dit ibland.

- Välkommen mina herrar! Ni måste vara Roland och Martin? Sa bibliotekarien med ett elakt flin.
- Hur kunde hon veta det? Viskade Martin.
- Ingen aning, men vi är i allafall inne i biblioteket nu.

Dom slog sig ner vid ett runt bort i trä, och med historieböcker i hand började de genast att forska.
Martin höll på att kika i en bok som handlade om kyrkobyns historia, men han hittade inte speciellt mycket.
Tillslut får Roland ett väldigt chockerat ansiktsuttryck.

- Martin,kolla på de här! Sa Roland

Han vände boken mot Martin som ivrigt började läsa.

I den gamla kyrkobyn Nordanå har det utspelat sig väldigt dramatiska händelser under åren.
Under 1700-talet brändes häxor på bål, och deras aska las i en urna av keramik som begravdes under marken.
Vigvatten ströddes alltid över gravarna på grund utav rädsla för onda makters återuppvaknande, men det var tydligen inte tillräckligt. Häxan Mevolia svor en förbannelse över folket som satt dit henne, och hennes sista ord före avrättningen var: Jag kommer tillbaka, var så säker. Vi kommer alla tillbaka, levandes.....eller döda!

Martin fick inte ur sig ett ord, han var helt stel.

- Nu vet vi vad som satt igång det hela. Häxans förbannelse över folket, och hennes hot om att hon och alla andra skulle komma tillbaks levandes eller döda. Det på kyrkogården var ingen illusion. Den tomma graven du hittade, den äckliga varelsen jag högg ihjäl med krattan....allt hänger ihop. De döda har återvänt från dess eviga vila.